Barnens värld är min största inspirationskälla

Posted on Posted in Författarbesök, Skrivkurser

Tusentals sagor, tusentals minnen från möten med tusentals barn under tio veckor. Jag kan nästan filmiskt se alla dessa hundratals lektioner och höra barnens röster. En skatt att bära med mig resten av livet. Under 200 författarbesök i Jönköping har jag pratat med elever från många skolor om allt möjligt, skrattat, delat minnen samt inspirerat dem att hitta på egna berättelser med hjälp av fantasibilder, egna målningar, samtal och lekfulla övningar. Jag minns fortfarande tusentals sagor som barnen läst för mig på lektioner. Ja, sagor för hela året. 

Under författarbesöken har jag träffat barn som älskar att skriva och barn som inte alls gillar det, entusiastiska lärare som brinner för sitt arbete och likgiltiga sådana som inte bryr sig ett dugg om barn och inte heller förstår sig på barn. Men en sak är säker: ju mer barnen läser en liten stund varje dag samt pratar om sina läsupplevelser desto lättare kommer de på fantasifulla idéer till egna berättelser.

Min metod går ut på att prata om en fantasifull bild och hitta på många olika scenarion genom samtal. Sedan är det barnens tur att skriva en berättelse genom att välja vilka idéer som tilltalar dem mest. De blir inspirerade av samtal men de är fria att börja var de vill, välja vilket scenario de vill, använda erfarenheter från egna liv, välja huvudperson eller djur, låta andra sagor inspirera dem. Kort sagt efter vi har pratat om en bild i ca 20 minuter, skriver barnen egna berättelser. Här nedan citerar jag några sagor som eleverna från åk 3, 4 och 5 har skrivit på mina lektioner. Sagorna har olika atmosfär, olika teman, början och slut, en del är skrivna i tredje person, andra i jag-form, några har dialog och andra inte. De är alla fantastiska och underbara på alla sätt och vis eftersom de berättar om barnens innersta känslor och tankar. Barnens värld är min största inspirationskälla!


SPRICKAN I SPEGELN

Det första jag minns är att jag var i mitt rum. Det var en helt vanlig torsdagseftermiddag och jag hade precis kommit hem från baletten. Det var oktober och ganska kallt och mulet ute. Det var då allt hände. Jag skulle bara ta tag i en bok på översta hyllan när jag tappade den.

Boken föll med en duns på min spegel som låg på golvet eftersom pappa inte skruvat upp den. Den blev en stor spricka i spegeln. Första blev jag arg på pappa men sen försvann ilskan för jag blev fullt upptagen med att titta på spegeln som låg helt plötsligt glödande på golvet. Spegeln började glöda och glöda medan sprickan blev allt större. Till sist var det ett stort och starkt lysande hål i spegeln. Plötsligt kändes hålet som en stor magnet. Saker och ting flög in i hålet och till sist jag med. Jag bara flög in snabbt och mjukt i spegeln.

När jag tittade runt mig såg jag att jag var i en rymdstation i kosmos. Jag såg stjärnor överallt omkring mig och himlen liksom skiftade i turkos, svag rosa, vit och blå. Det var så vackert där och jag kände mig så lycklig och kraftfull. Plötsligt kom två svanar och lyfte mig och vi flög till olika städer: Godigtoppen. Kristallriket, Färgylvet, Monsteropyloss och slutligen till Svanstaden som var den finaste av alla städer i Himmellandet som alla städer förenades i. Det fanns där hus av svansockervadd och isskulpturer av svanglas.

Svanarna tog med mig till ett fint moln med kristaller på. Helst plötsligt började svanarna dansa balett med sina snöflingevingar. Då snurrade även jag i piruetter och började dansa med fåglarna på kristallmolnet.

Det började skymma i Himmellandet och jag somnade under den ena svansvinge. Svanarna flög med mig till Jorden och la mig i min säng mjukt och kärleksfullt. Där sov jag fridfullt och drömde om dansande svanar och magiska länder.

av Truls, åk 4


VÄGEN TILL DRÖMMARNAS LAND

Amy sprang längs vägen. Hon hörde vargarnas tassande steg komma allt närmare. Hennes långa, ljusa hår fladdrade i vinden och de glittriga örhängena var nära att trilla av. Amy svängde in på den lilla stigen mot skogen. Hon satte sig mot ett träd och svetten rann nerför hennes panna. Vargarna började nosa efter henne. Amy höll hårt om sitt silverkors. Vargarna lyfte på sina huvuden och tittade på henne. De tog ett språng och kastade sig mot henne. Amy tryckte sig ännu närmare trädet. Då hände det.

En lucka öppnades under henne. Hon föll och landade mjukt på en buske. Amy hörde en vacker melodi. Det var samma musik hon hade drömt om. Hon hade vaknat och smugit ut. Det var som om någon kallade på henne. När hon kom till stora vägen såg hon vargarna. De började jaga henne. Och nu var hon här. Den sköna melodislingan fick henne att gå framåt. Amy letade och hittade en stor skogsglänta. Där fanns en solros som spelade fiol. Musiken var så vacker att Amy inte blev ett dugg rädd.

Solrosen vände sig mot Amy och gav henne ett vänligt leende.
”Välkommen!” sa Solrosen.
Solrosen vände sig mot de andra träden och sa igen:
”Välkommen Amy, drottning av Drömskogen!”
Just då blev trädens grenar till armar, de fick munnar och de stora lövkronorna blev till långa, släta hårlockar. Träden jublade och skrattade, dansade och tjoade.
”Hur vet du mitt namn?” undrade Amy.
”Vissa vet saker som inte andra vet”, svarade Solrosen. Mer sa den inte.
”Varför kallar ni mig för drottning av Drömskogen?” frågade Amy.
”Du kom hit genom dina drömmar”, svarade Solrosen.
Amy tog tag om sitt silverkors men det var inte längre där. Solrosen såg konstigt på henne.
”Detta är inte på riktigt Amy, sa Solrosen. ”Följ dina drömmar!”
Sedan gick allt så snabbt. Allt skakade, blixtar slog ner, det började brinna och alla skrek. Då vaknade Amy. Hon andades häftigt. Allt hade bara varit en dröm. Klockan var 9:32 på morgonen. 
”Tänk om allt var på riktigt!”

Amy steg upp och gick ut. Hon gick över ängen och in i skogen. Och hon tänkte om och om igen… följ dina drömmar, följ dina drömmar. Solrosens röst ekade i hennes tankar.

av Linnea, åk 5

DEN MAGISKA SKOGEN 

En gång för länge sedan fanns det en magisk skog. I den skogen växte det musikinstrument på träden och gräset. Träden var gröna året om. I skogen fanns det bara en enda solros. Solrosen blommade året om och spelade fiol. Det flög bin runt solrosen och ville samla nektar från henne. Solrosen stördes inte av bina utan var alldeles för upptagen med att spela sin favoritlåt på sin fiol. Det växte också syrener och liljekonvaljer i skogen. Skogen finns inte kvar nu men på 1400-talet fanns den.

En dag kom det en liten flicka till skogen och började plocka liljekonvaljer. Blommorna skrev och skrek. ”Släpp oss, släpp oss!” Till slut undrade flickan varför de skrek. Liljekonvaljerna sa att de inte kunde leva utan det vackra ljudet från fiolen. Flickan hämtade en spade och planterade liljekonvaljerna igen. Skogen försvann år 1648 när det kom byggarbetare och byggde en väg rakt igenom den magiska skogen. Där stora vägen in till stan går, var det en gång en magisk skog.

av Noomi, åk 3

SVANFLICKAN 

Jag vaknade tvärt. En så konstig dröm jag hade haft! Jag hade dansat runt på en äng mitt i natten och runt mig dansade två svanar. Precis när dansen började ta slut, sköt det ut vita fjädrar från mina armar. Sen hade jag vaknat. Det var inte första gången jag hade knäppa drömmar om svanar. Ibland var jag i Frankrike i drömmarna. Jag var ju adopterad därifrån så det var inte så konstigt.

Jag kikade genom fönstret. Där utanför var allting stilla, tyst och mörkt. Plötsligt såg jag något vitt som skymtade mellan träden. Jag var tvungen att se vad det var som skymtade där borta vid ängen. Jag smög nedför trappan. Sunny, min hund låg och sov på mina skor. Jaha ja, jag fick gå barfota. Jag klev över Sunny och öppnade försiktigt dörren. När jag kom ut sprang jag så fort jag kunde bort mot ängen. Jag halkade på blöta löv som låg på marken för det var höst. Och även om jag fick blåmärken så fortsatte jag. Det var som om jag drogs mot ängen. Jag frös lite för jag hade ju bara mitt lila nattlinne på mig.

Fortaste jag kunde sprang jag och halkade och gled mer än någonsin i det blöta gräset. Så såg jag de sista träden. När jag kom ut på ängen kunde jag knappt tro mina ögon. På ängen dansade två svanar till en mycket vacker melodi. Jag hade en vag känsla av att jag hört melodin innan. Plötsligt började svanarna sjunga. De sjöng: ”kom Isabella och följ med oss så får du svar på dina frågor. Kom Isabella, kom Isabella, kom…”

Jag hade många frågor. Skulle jag verkligen få svar? Men så plötsligt som om nåt styrde mig följde jag med i dansen. Det blev vildare och vildare. Vita fjädrar sköt ut från min kropp och armarna blev till vingar. Jag blev en svan.

”Kom Isabella, följ oss, följ oss”, sjöng svanarna och kastade sig upp i skyn. Jag följde efter. Jag flög! Och jag kunde prata med dem.

”Vart ska vi?” frågade jag.

”Till Frankrike”, svarade svanarna med en röst.

av Tuva, åk 4

PEPPARKAKANS HEMLIGHET

Det var en gång en tjej som hette Mo. Hon hade varit hemma från skolan hela veckan eftersom hon hade fått vinterkräksjukan. Bredvid hennes säng fanns en hink som hon kunde kräkas i. Mo låg i sängen och läste i en tidning. Plötsligt såg hon en ruta i tidningen som verkade intressant. Där stod såhär:

Om du delar en pepparkaka i tre delar så får du önska dig något. Där stod också ett recept på pepparkakor men Mo brydde sig inte om att läsa det. Istället gick hon upp ur sängen och smög sig bort till köket. Hon tog en pepparkaka som såg ut som en ren och försökte dela den. Attans! Det blev en massa små bitar. Mo försökte igen med en pepparkaka i form av en gris och den här gången gick det! Grisen blev tre små delar. Mo stoppade in dem i munnen. Samtidigt önskade sig att få flyga till månen. I hela sitt liv önskade hon sig att få flyga till månen. Månen verkade vara en magisk plats.

”Tänk att få sitta där uppe ostörd och läsa sagor!” tänkte Mo.

Mo hade alltid tyckt om sagor. När hon var liten hade hennes mamma och pappa läst sagor för henne på kvällen. Nu hade hon lärt sig att läsa själv.

Plötsligt började glittra och lysa runt henne. Det var ett blått pulver som flög omkring och glittrade och lyste. Lika plötsligt som det kom, försvann det igen. Istället fanns där en raket framför henne. Mo klev in i raketen. Där inne fanns en rymdhjälm. Hon tog på sig rymdhjälmen och raketen började skaka.

Mo styrde raketen upp mot månen. På vägen till månen såg hon några luftballonger. Människorna i dem tittade konstigt efter henne. I en låda i raketen fanns det massa sagoböcker som Mo aldrig hade läst. ”Bra, då behöver jag inte läsa samma berättelser hela tiden”, tänkte hon.

När Mo var framme klev hon ur raketen och satte sig tillrätta på månen med en bok i knäet. Hon läste och läste tills alla böcker var utlästa. Då klev hon in i raketen igen. När Mo kom hem försvann raketen och hon somnade. När Mo vaknade igen kändes det konstigt. Hade hon drömt alltihop? Eller var det sant? Hon hade säkert drömt. Men sen kände hon något i fickan. Det kändes som sand. Mo tog upp det. Det var ett blått lysande pulver…

av Ellen, åk 4


FELICIA OCH GRODAN 

Det var en gång en flicka som bodde på en näckros. Hon hette Felicia och var bara 15 cm lång. En dag kom det en groda och frågade henne var hon bodde. Då sa Felicia att hon bodde på en näckros.

”Var är din näckros?” frågade grodan.

”Där borta”, visade Felicia.

Grodan berättade att han hade ingenstans att bo. Då tyckte Felicia synd om honom och sa att han kunde bo med henne. Grodan blev glad och flyttade omedelbart in med flickan.

När Felicia gick på en promenad en dag passade grodan på att stjäla näckrosen. När Felicia kom hem såg hon att näckrosen var borta. Då blev hon ledsen. Men hon såg en annan näckros som var dessutom mycket vackrare än den första så hon flyttade i den nya näckrosen. Blombladen var både mjukare och större. Och så levde flickan lyckligt i alla sina dagar. Grodan såg hon aldrig mer.

av Ester, åk 4