BiografierMusik

Den kreativa lögnen; tolv kapitel om Glenn Gould

Den kreativa lögnen; tolv kapitel om Glenn Gould är en biografi, en faktabok om Glenn Gould är skriven av den danske tonsättaren och författaren Karl Aage Rasmussen, översatt från danskan av Bo Ejeby och utgiven på Bo Ejeby förlag. Karl Aage Rasmussen tecknar ett färgrikt porträtt av den legendariske musikern. Det är en text som kännetecknas av poetiska språknyanser, målande beskrivningar och fantastisk sinne för detaljer.

Att läsa 100 sidor om Glenn Gould känns som att läsa en spännande roman översållad med fängslande scener, dramatiska person-beskrivningar och intressanta miljöer. Språket är direkt och omedelbart. Det som skiljer Rasmussen från andra biografiförfattare är hans filosoferande attityd, hans personliga betraktelser om livets skådespel, om människans ambivalenta natur, om musikens villkor och sinnets obotliga ensamhet.

Den legendariske musikern Glenn Gould var en av förra århundradets främsta pianister, samtidigt omstridd och geniförklarad. Han var både älskad och kritiserad för sina säregna musiktolkningar. 32 år gammal och på berömmelsens topp lämnade han för alltid konsertestraden och drog sig tillbaka i ljudstudion för att odla det han kallade för sin ”kärleksaffär med mikrofonen”. Han valde bort ”konsertcirkus och tävlingsmentalitet” och publiken som han beskrev som ”nyfikna sadister” och valde istället en livslång exil då han ägnade sig åt studioinspelningar, tv-program och radiodokumentärer. 

Gould tyckte om att presentera sig som en ”kanadensisk kompositör, dirigent och författare som spelar piano på fritiden.” Som kompositör lyckades han inte färdigställa mer än ett fåtal verk i senromantisk stil som betecknas i dag som opersonliga och föga originella. Hans dirigerande blev inte heller en framgång på grund av muskulära problem som han utvecklade när han dirigerade. Istället blev han författare, medieproducent, medicinsakkunnig, musikkritiker. Han intervjuade Gould om Gould och recenserade ironiskt nog sina egna skivor. Han njöt av att spela olika roller och tog dem på allvar. Enligt psykiatern och vännen Joseph Stevens var Glenn Gould ”supernarcissisten som älskade att tala om sig själv och aldrig kunde få nog av uppmärksamhet.”

Bakom deserterade musikern döljer sig en folkskygg eremit, en människa full av motsatser som avskydde kroppskontakt med andra människor men älskade hundar, guldfiskar och sköldpaddor. En nattmänniska som föredrog timlånga, nattliga samtal framför direkt kontakt och som levde inkognito i ett hotellrum. Hypokondrikern som var besatt av sin hälsa och gick omkring med fickorna fulla av piller mot sömnlöshet, ångest, depression och många åkommor av skiftande karaktär. Bakom dessa egenheter dolde sig ett överbeskyddat barn: hyperkänslig, nervös, krasslig till hälsan, med en medfödd hat för alla slags tävlingar samt ett överdrivet behov av ensamhet. Hans mor inpräntade tidigt i honom att han skulle undvika folksamlingar på grund av smittorisken.

”Det är sannolikt att Goulds hälsoproblem hade mest att göra med stress, fobier, extremt dålig och ensidig näring och ödesdiger brist på motion… och inte minst med ett medicinmissbruk av monumentala dimensioner”, skriver Rasmussen.

”Ju närmare vi försöker komma inpå verklighetens Gould, desto djupare sjunker vi sannolikt ner i fiktioner, mer eller mindre kreativa lögner, chimärer, spegelbilder av spegelbilder.” 

Oavsett vilka känslor man hyser för Glenn Gould, som musiker eller som människa, kommer han alltid att förknippas med den ultimata tolkningen av Bachs Goldbergvariationerna. För eftervärlden kommer han att framstå som en egensinnig musikgestalt, en solitär med starka principer som livet igenom uttryckte sin absoluta kärlek till musiken: ”min musik är min extas”.

Karl Aage Rasmussen tecknar ett färgrikt porträtt av den legendariske musikern. Det är en text som kännetecknas av poetiska språknyanser, målande beskrivningar och fantastisk sinne för detaljer. Att läsa 100 sidor om Glenn Gould känns som att läsa en spännande roman översållad med fängslande scener, dramatiska personbeskrivningar och intressanta miljöer. Språket är direkt och omedelbart. Det som skiljer Rasmussen från andra biografiförfattare är hans filosoferande attityd, hans personliga betraktelser om livets skådespel, om människans ambivalenta natur, om musikens villkor och sinnets obotliga ensamhet.