Poesi

Kärlek är den ljuvaste förnedring

Jag sörjer dig som en ostämd fiol
vill dämpa upproret i mig
gnida min dissonans mot sand och stenar
vill tona mitt hjärta till ljudet
av brytande vågor
vagga fram och tillbaka
som en krängande båt
tills jag fylls av vindspelsmusik igen –
kärlek, min älskade
är den ljuvaste förnedring.

 

© Laura Popa 2019

 

Dikten ingår i diktsviten ”Tänd alla stjärnor i mig”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.