Romaner

Kråkprinsessan

Kråkprinsessan är en roman skriven av Annika Bengtsson och utgiven på Grim förlag. Det är en gripande historia som berättas på ett nästan filmiskt vis. Den leder tankarna till Ingmar Bergmans ”Persona” och Lars von Triers ”Antichrist”. Solbritts historia är en gripande berättelse om sorg och förtvivlan. Om en smärta som fortsätter att plåga även när alla ord har tagit slut. Annika Bengtsson har ett alldeles säreget bildspråk. Smärtan är färgad och syns. Den är intensiv, gränslös och känns ända ner i ryggmärgen. Annika Bengtsson är mycket skicklig på att leka med språkets rytm och melodi. Hon använder medvetet korta, avhuggna meningar för att markera intensitet i uttrycket. Hennes språk har rytm och färg. Och en melodi med sällsynt vacker klang.

Precis som i dessa filmer riktas sökarljuset mot en kvinna vars sinnestillstånd rubbas av en tragisk händelse som driver henne till vansinne. I Persona omger hon sig med tystnad, i Antichrist blir hon psykotisk och dödar sin man på ett bestialiskt sätt. Bengtssons Solbritt griper till liknande metoder när känslorna blir överväldigande och smärtan outhärdlig. ”Sedan skrek jag. Så att rösten brast och verkligheten krackelerade.”

Solbritt tror sig vara en ful och värdelös människa. I skolan kallas hon för kråkprinsessan eftersom hon bor i husets tornrum. Några stunder i livet känner hon sig vacker och betydelsefull. Det är när hon blir sedd och älskad. Tre män älskar henne men varje kärleksepisod avslutas på ett dramatiskt sätt. Varje gång hon överges blir hon förvirrad och hennes drömmar krossas sönder. Till slut inträder episoden som kastar henne i förtvivlan och driver henne till vansinne. Vid sidan om dessa olyckliga kärleksberättelser löper Solbritts kärlek och hat till Gud, den allsmäktige som bestraffar henne varje gång hon försöker vara lycklig.

Tobias betyder trygghet för henne. Han erbjuder henne ett jobb och något att tro på. Han pratar med henne om kärlek och Gud. I Christers ögon är hon vacker. Han är den förste mannen som kysser henne och menar det. Bengt är en vardaglig grå människa som tänder eld i henne eftersom han är den ende som har tändstickor. Dessa män när sig av Solbritts kärleksdrömmar och suger åt sig hennes livskraft. Men oavsett hur mycket hon vill bli älskad fråntas hon ständigt kärleksmöjligheten. Dessa förvirrande människomöten vänder upp och ner på hennes tillvaro och lämnar djupa spår i henne.  

”Män är farliga. De pratar med milda stämmor och ljuva ord. Sedan kommer skuggorna, skränar och skrattar, hånar. Sitter på din axel, vaktar dig. Gud finns i solen och skuggorna, regndropparna och träden. Överallt, inom oss och omkring oss. Tobias ord var också ljuva. De slingrade sig runt min kropp, trängde in i själen. Nu sitter de fastbrända i min hjärna.”

Solbritt tror sig bo på ett hotell. Hon skriver brev till Gud varje dag och träffar hotelldirektören för långa samtal några gånger i veckan. Men en dag tar orden slut och Solbritt konfronteras med en grym verklighet. 

Solbritts historia är en gripande berättelse om sorg och förtvivlan. Om en smärta som fortsätter att plåga även när alla ord har tagit slut. Annika Bengtsson har ett alldeles säreget bildspråk. Smärtan är färgad och syns. Den är intensiv, gränslös och känns ända ner i ryggmärgen. Annika Bengtsson är mycket skicklig på att leka med språkets rytm och melodi. Hon använder medvetet korta, avhuggna meningar för att markera intensitet i uttrycket. Hennes språk har rytm och färg. Och en melodi med sällsynt vacker klang.