Barnböcker

Olika som bär

”Olika som bär – tio sagor om hur bra det är att alla är unika”, är skriven av Henry Bronett, illustrerad med fotografier av Jeanette Håkansson och utgiven på Kikkuli förlag. En samling berättelser om värdet av att vara unik och annorlunda, om att tillåtas upptäcka livet på varsitt unika sätt. Vackra naturbilder ackompanjerar och kompletterar varje berättelse och frågorna på slutet öppnar upp för givande samtal med barnen. En bra bok att läsa och reflektera över.

Berättelsernas huvudpersoner är ibland förmänskligade djur men för det mesta barn som går i skolan eller i förskolan. Alla brottas med en svårighet eller en rädsla: Elin älskar lingon som växer på berget men är livrädd för höga höjder, Fia är tyst och blyg, Ernst tänker för mycket och för länge, Frasse vill hellre springa när han ska sitta still på lektioner. Egenheten känns ibland obekväm och besvärlig. I de flesta berättelser hjälps barnen eller djuren av vuxna att komma till insikt att olikheten eller egenheten inte behöver ses som ett bekymmer utan som en fördel eller en positiv egenskap. Bokens vill belysa att alla barn och människor är lika mycket värda oavsett personlighet och sätt att uttrycka sig på. Vi är alla värda att bemötas med kärlek och respekt. Även djuren och träden. Till varje berättelse finns väldigt fina fotografier på djur, blommor och annan naturmiljö. Varje berättelse avslutas med några frågor om huvudtemat, vilket är ett utmärkt sätt att samtala med barn om känslor och mänskligt beteende.

Mest lyckad av alla berättelser tycker jag är ”På Ernstsidan av vägen” som är ganska originell, väl underbyggd, humoristisk och lekfull. Här finns en tydlig intrig, dialogen känns naturlig och barnen pratar och beter sig som barn.

I en del andra berättelser låter barnen som vuxna. De pratar, resonerar och överanalyserar sina känslor:

”Ibland kan man faktiskt råka vara lite rädd och då hjälper det inte att säga att man inte ska vara rädd, för det är precis det man är! Och då hjälper då absolut inte att man skrattar! Då blir jag ju både rädd och ledsen på en gång”. (ur I höstacken)

eller

”Nu är jag trött på att vara höjdrädd och jag tänker ändra på det”. (ur Elin och Murkelberget)

Texten genomsyras av ett vuxet perspektiv på det som händer, även på barnens språk och tankesätt. Barn pratar och tänker sällan på det sättet. Jag hade önskat att författaren använde sig mer av gestaltning istället för långa, detaljerade beskrivningar och ibland triviala upplysningar.

”Fia var en väldigt försiktig flicka och väldigt tyst. Många skulle säga att hon var blyg och vissa skulle säga att hon faktiskt var för blyg”. (ur Tysta Fia)

Tyvärr tycker jag inte att berättelserna lyckas skapa en känsla av gemenskap med läsaren. Berättelserna är helt enkelt inte särskilt engagerande och fantasifulla. Det hade varit roligare med mer fart i berättelser, ett mer levande språk, mer trovärdiga dialoger, intriger och vändpunkter istället för triviala upplysningar som ibland tar form av predikan om värdet av att vara unik. Är det verkligen så bra att vi alla är unika? Jag känner mig inte övertygad. Läsraderna är dessutom på tok för långa om ett barn ska läsa boken själv och textindelningen i många stycken försvårar läsningen.

Bilderna är väldigt vackra men inte alltid i samklang med berättelsen eller temat. Kan ett blygt barn identifiera sig med en vacker gul blomma eller en springande pojke med en springande gris eller måste någon förklara symboliken i bilden för barnen? Men visst är bilderna charmiga och kan säkert sätta igång barnens fantasi.

”Olika som bär” finns att köpa på bl a Adlibris och Bokus.