FörfattarbesökSkrivkurser

Skrivkurs för ungdomar på Backa fritidsgård

En kort skrivkurs för ungdomarna på Backa fritidsgård vars berättelser ligger till grund för ett större teaterprojekt. Den bästa kampen som finns mot segregation, utanförskap, rasism, fientligheten är kulturarbete, säger Homeira Tari som är projektledare för teaterprojektet och chefredaktör för tidskriften Made in Backa. Med hjälp av kulturen kan vi åstadkomma trygghet, kärlek och vänskap.

På kursen jobbade vi med vägledda berättelser, person- och platsbeskrivningar och gestaltning. Alla skrev efter sin bästa förmåga. Det ska bli spännande att se vilka berättelser kommer att filmas!

Hur skriver man en berättelse? Allt börjar med en idé. Men varifrån kommer idéerna och inspirationen? När vi väl har kommit på någonting viktigt att skriva om, hur bär vi oss åt för att få fram berättelsens känsla, platsens stämning, trovärdiga karaktärer och en naturlig dialog mellan människor? Vi började med berättelsens grunddelar och skrev en kort berättelse efter några givna meningar. Sedan tittade vi på bilder som föreställde platser och människor. Vi zoomade in och beskrev platser och personer med hjälp av våra sinnen.


Ur elevernas platsbeskrivningar:

Jag kom gående på en äng. Det luktade nyklippt gräs och det kändes mjukt mot mina bara fötter. Jag hörde några får lite längre bort. När jag tittade upp såg jag två små bruna lamm. De ropade på mig.

Jag ser ett vackert land som ingen märker av i vanliga fall. Vackra giftsvampar som har blivit hus. Gigantiska blåbärsbuskar med blåbär som smakar så gott. Mossan är mjuk och skön. Jag känner den milda doften av de vita blommorna som är placerade som staket runt det lilla landet. Jag hör hur fjärilsdrakarna viftar med sina vingar. Jag sätter mig ner bland blommorna i den mjuka mossan och känner att här är det bra.


Ur elevernas personbeskrivningar:

På bilden ser jag en ung flicka. Hon är mellan 10-15 år gammal, en riktigt ung flicka. Hon har mellanlångt brunt hår med ljusa slingor i. I håret har hon några orangea blommor, som hon har plockat någonstans. Hennes ansikte ser fläckfritt ut. Det ser så ungt ut. Hon har mellanstora ögon, de är honungsbruna. Hennes läppar är små, de är körsbärsfärgade. Hon ser vilsen ut, som om hon inte vet var hon är någonstans. Hon är så vacker, som om någon hade tagit papper och penna och bara ritat av henne.

På bilden ser jag en ung tjej. Hon ser avslappnad ut när hon går barfota över stranden. En varm vind sveper över henne och tar tag i hennes blonda hår. Hennes leende är större än någonsin. Hon tar ett djupt andetag och det känns som att hon ska sväva iväg.


Dialog är lätt att föra i verkligheten men inte så lätt att skriva. Det tar mycket tid att lära sig att skriva naturlig dialog. Vi gjorde en kort övning och jag blev imponerad över resultatet.

Ur elevernas dialog:

– Tror du på lycka? frågade jag den okända kvinnan som satt gömd i rött.
– Jag letade efter lyckan en gång i tiden, sa hon. Jag trodde att jag skulle hitta den i rampljuset.
– Hittade du lyckan i rampljuset då? frågade jag.
– Jag sökte länge men hittade lyckan i det motsatta. Bland skuggorna och fjärilarna.


På sista lektionen fick eleverna skriva en längre berättelse. Berättelserna de skrev handlar om starka känslor: lycka, glädje, stolthet, ensamhet och utsatthet.

Här nedan en berättelse som fångar en rik känsloskala

Min första dag

Jag minns första dagen i min nya skola. Jag gick dit och träffade två underbara flickor. De tog in mig i gruppen direkt.
När jag kom hem samma dag var jag glad. Mina föräldrar hade precis skiljt sig och min familj splittrades. Jag har tre syskon och vi bor all hos mamma, en som är två år äldre och är min stora förebild och två små. När jag kom hem såg jag min äldre syster gråta. Mamma började slänga runt flyttlådor.
– Nej! tänkte jag. Jag vill inte komma hem till detta!
Jag tog mina nycklar och gick till ett okänt område och sökte efter skydd. Jag gick förbi stora lägenheter och försökte hitta till pappa. Jag gick uppför de långa trapporna och knackade på. Jag hörde en dunst mot dörren och någon svära inne i lägenheten. Dörren öppnades och pappa stod där. Han bar sitt stora leende och kramade om mig hårt. Jag vägrade att känna efter hans lukt. Jag var rädd för att känna alkohollukten.
– Inga tidningar vill jag ha, sa han skämtande. Kom in, jag håller på att sätta upp lampor, fortsatte han.
Det har gått två veckor sedan jag har träffat honom senast. Jag hade glömt bort hur fin han var som person. Han tittade på mig med sina gröna ögon och såg trött ut. Jag satte mig i soffan och tänkte fina tankar om det som kommer att hända i denna lägenhet. Men sedan kom pappa ut med en ölflaska och mitt leende förvandlades till vrede.
– Han skulle ju sluta! skrek jag till mig själv medan jag spände nävarna och tänkte på en ursäkt för att gå hem.
– Jag tänkte bara säga ”hej” egentligen för jag måste hämta saker från skolan och sedan hjälpa till hemma.
När orden kom ut ur min mun såg jag hur pappa kollade besviket på mig. Han sa ”hej då” och gav mig en stor kram. Jag visste att han saknade mig men jag ville inte vara dotter till en alkoholist.
Än en gång var jag ensam i en stor och okänd stad. Jag sprang upp till ett berg ovanför Selma Lagerlöfs torg och gömde mig. Jag kollade på utsikten och tänkte att folk har det hundra gånger värre men de är starka nog att klara av livet. Så jag ska inte ge upp. Livet är gött ibland och då får man njuta.